Crufts 1936 was another important event for Staffords, as this was the first time our breed had been on view there, and much attention was paid by a man who heard so much about these dogs in the past. Mr. Joe Dunn, the club secretary and founder was chosen to judge. He made Mr. Joe Mallen’s ‘Cross Guns Johnson’ Best of Breed and Tom Walls brindle bitch ‘Brother of Looe’ best bitch. It is sad to report that the dog died soon afterwards and did not leave any progeny. That was a tragedy which could have been avoided, and no doubt meant a big loss to us as a breed.

The Staffordshire Bull Terrier Heritage Centre

”Staffords har sina rötter i Black Country som ursprungligen är ett specifikt kolgruveområde, men numera ett samlingsnamn för de väldiga gruv- och industriområdena i och runt Birmingham, Staffordshire och Midlands. Dessa områden var oerhört tättbefolkade och barnrika och i sådana miljöer var det förstås ett krav att hundarna var absolut pålitliga och då inte minst mot barn. Inte för inte kallas de “The Nanny Dog” hemma i England. Varje ansats till aggressivitet mot människor ledde till att hundarna togs bort helt enkelt. Staffordshire Bullterrier är alltså avlad för tillgivenhet och vänlighet och användningsområdet är sällskap och utställningar. På senare år märks allt fler Staffords också i agility och lydnadssammanhang. Rasen som sådan finns inte före 1935 då Engelska Kennelklubben (KC) godkände namnet och standarden. KC höll stamboken för inmönstring öppen till 1938 då 617 hundar registrerats under namnet Staffordshire Bull Terrier. 1943 hade antalet vuxit till2.456, snabbt marscherat alltså! Av dessa kom ett begränsat antal att få avgörande inflytande på aveln.

Bland de inmönstrade hundarna och än idag kan viss ras- eller rastypiskhet märkas. Dels Bullterrier, i vars register tidigare en del av de “nydöpta” Staffordarna funnits, Engelsk mastiff och Engelsk Bulldog samt sist men inte minst korsningar mellan dessa och troligen några andra raser. Flera källor anger till exempel Whippet! Kravet för inmönstring var på den tiden liksom idag inget annat än att hunden skulle uppfylla standardens krav. På dessa färg-, storleksmassigt och genetiskt mycket olika hundar är alltså Staffordshire Bullterriern byggd. Med denna förutsättning och den korta tid, i princip från 2a världskrigets dagar, som aveln pågått är Staffords inte helt homogen som ras. Detta har i sin tur gett upphov till talet om olika typert ex terriertyp, bulltyp men självklart finns det bara en! Märkbart är också att antalet piedfärgade (vit grundfärg med fläckar) hundar successivt minskat. I debatten kring rasen framförs ibland att terrierblodet är så litet att Staffords snarare borde tillhöra “Utility Group” än “Terrier Group”! Inmönstringen och den första tidens avelsarbete styrdes av rasstandarden, men av intresse är att det förelåg ett ursprungligt förslag som bland annat anger den höjd som gäller idag, nämligen 16 inch. De första 13 åren godtogs emellertid 2 inch högre höjd samt accepterades ståndöron. Man kan bara spekulera i motiven men visst kan man erkänna att det måste ha underlättat verksamheten betydligt att ha “svängrum” de första åren? Kanske var det nödvändigt med tanke på den starka kopplingen till Bullterrier.

Den nya rasen blir snabbt populär, kanske beroende på likheten med den typ av korsningar som var så vanliga över hela England men nu alltså rumsren med namn, standard och tävlingstillstånd.”(Utdrag ur Terrierposten nr3, 2001, av Håkan Axén)

Translate »